Under en religionslektion i 1980-talets Kotka berättade läraren om kriget mellan Iran och Irak, och iranierna stämplades som omöjliga fanatiker. Den första tanken hos en ung Pasi Palmu var att de aldrig kommer att få höra om Kristus. Om några månader reser han ut som Sleys missionär för att utrusta en växande skara iranska lärjungar.
Kotkabördige Pasi Palmus väg till att bli kristen, präst och missionär har varit allt annat än självklar. Hans farfar hörde till den kommunistiska extremvänstern och var inbiten ateist, vilket gjorde att Pasis far och dennes syskon inte blev döpta som barn. Pappan levde så gott som hela sitt liv odöpt – det var först en vecka innan han dog som dop förrättades.
– År 2019 var pappa svårt sjuk och jag visste att han snart skulle dö. Jag frågade då om han ville lämna livet som kristen.
Pappan frågade vad som krävs för dopet. Pasi förklarade att dopet normalt brukar föregås av tjugo lektioner med undervisning i kristen tro, men nämnde samtidigt att man enligt Apostlagärningarna döpte väldigt tidigt. ”Kunde man göra som i början?” var pappans respons. Och så blev det också.
– Dagen då jag fick döpa pappa var en av de gladaste i mitt liv. Efter dopet hölls fest och han sade: ”Nu är allt bra!” Det var sista gången jag såg pappa här i tiden.
Pasi berättar att även begravningen blev en ögonöppnare för många. Flera av släktingarna som aldrig begripit sig på varför han valt att bli präst var med, och Pasi upplevde att de där och då fick en större förståelse för hans vägval.
Saknade klar undervisning
På konfirmandtidens skriftskolläger förstod Pasi Palmu att Gud finns och att man kan lära känna honom. Fina sånger, stämningsfulla andakter och nya kompisar drog honom med i församlingen. Men det som han började sakna så småningom var en klar undervisning.
– Det organiserades en stor evangelisationssatsning i min hemstad på den tiden, och alla de kristna församlingarna var med. Å ena sidan var det här kanske bra, men å andra sidan var många av oss unga lite förvirrade.
– Vi visste att lärofrågorna delade kristna, och därför vågade ingen av oss riktigt prata om dem. Men samtidigt ville jag veta mera. Vad grundar det sig på att jag får kalla mig kristen? Kan man vara säker på sin frälsning? Jag var på samma gång brinnande i min tro och oviss. Det allra viktigaste var inte klart för mig ännu.
Så småningom förstod han mer av evangeliet, och även orsakerna bakom den traditionella dopsynen blev klarare.
– Jag förstod att det inte är jag som bär Jesus, utan att det är Jesus som bär mig.
Även senare i livet har Pasi varit med om liknande inre processer, där han fått inse att Guds tankar många gånger är annorlunda än de egna funderingarna. I ett av sina bibelstudier på SLEF:s karaweekend på Klippan berättade han hur det var när han som ung och ivrig präst kom till Perho församling i Mellersta Österbotten:
– Under studietiden hade jag blivit van vid att hålla bibelstudier för stora skaror ungdomar. Och sedan kom jag till Perho, där det kunde samlas bara ett fåtal personer till gudstjänst. Då tänkte jag att jag kanske var lite för bra för Perho. När jag sedan lämnade församlingen några år senare, då tänkte jag i stället så här: Kanske är Perho lite för bra för mig.
Det kan vara tufft för jaget att möta den erfarenheten, men samtidigt lär Bibeln oss att det är i vår svaghet som styrkan från Herren kan bli desto synligare. Pasi Palmu delar en erfarenhet från när han var på hemväg från höstens intensiva synodalmöte, och under resans gång kallades till ett par sjukbesök.
– Jag kände just då: Vad har jag att ge? Och därför försökte jag inte heller att ge något eget. Men jag gav i stället den största gåva som finns: nattvardens gåva.
Kroppens bräcklighet
För en tid sedan fick Pasi Palmu ett besked som gjorde att framtidsutsikterna blev rejält annorlunda jämfört med tidigare. Han diagnostiserades nämligen med Parkinsons sjukdom. Diagnosen har förstärkt insikten om att åren som ligger framför inte är otaliga.
– Vetskapen om att sjukdomen framskrider är svår att hantera. Det kommer kanske en dag då jag inte längre kan gå eller när minnet börjar svika. Det kan vara tufft för oss att ta in att framtiden ligger i Guds hand och inte i vår. Men i allt detta blir hoppet om det eviga livet desto viktigare.
Pasi är tacksam över sjukvården och den medicin som i dag finns att tillgå. Den hjälper. Och han understryker att även något gott kan växa fram ur lidandet, ifall lidandet ges till Jesus:
– Allt som för oss närmare Jesus är bra.
För hela artikeln, se Sändebudet 11/2022.
