Om allt går enligt planerna reser Emilia och Toni Heikkilä med barnen Hosea och Ezra i februari 2023 till Albanien, utsända av LFF. Knappt åtta år efter parets första vistelse i landet återvänder de för en treårsperiod i den stat som ibland har kallats Europas Nordkorea. Utmaningarna är många, men potentialen är stor. Och kallelsen, den är stark.
– Jag har redan tidigt, ända sedan högstadietiden, känt en stark inre kallelse till att bli missionär.
Med de orden sammanfattar Emilia Heikkilä hur vägen till i Albanien fick sin början för henne, maken Toni och barnen Hosea och Ezra. Denna inre längtan ledde henne till att åren 2014–2015 delta i en missionskurs ordnad av Laestadianernas Fridsföreningars Förbund (LFF). Under kursens gång fick hon för första gången höra om LFF:s nystartade arbete i Albanien, och till sommaren 2015 ordnades en ungdomsresa till landet. Emilias deltagande var självskrivet, medan Toni var lite motsträvig. Skriften uppmuntrar oss ändå att inte förakta den ringa begynnelsens dag, och resan visade sig få stor betydelse.
– Albanien tog mig verkligen, förklarar Toni Heikkilä. Under resan fick vi vara med när en man blev döpt, och det gjorde stort intryck.
Från ateism till sekularism
Vi har anledning att återkomma till familjen Heikkiläs vandring mot missionärskapet. Men låt oss först bekanta oss med det land som de snart reser ut till för en treårsperiod. Varifrån kommer exempelvis den där jämförelsen med ett så pass slutet land som Nordkorea?
Även om Albanien historiskt sett har varit präglat av kristendomen, är situationen i dag mycket annorlunda. Landet på Balkanhalvön, med gräns till bland annat Grekland, var kommunistiskt åren 1946–1991. Under kommunisttidens inledande fas rensades oliktänkarna systematiskt bort, vilket ledde till att exempelvis stora mängder katolska präster avrättades. Även ett par decennier senare skedde något anmärkningsvärt.
– År 1967 utropade sig Albanien som en officiellt ateistisk stat, vilket är något väldigt unikt i världshistorien, berättar Toni.
Religionen har även sedan eran med kommunism kom till vägs ände en förhållandevis undanskymd roll. Toni Heikkilä porträtterar ett mycket sekulärt synsätt när det gäller den religiösa identiteten:
– En familj kan stoltsera med att mamman är muslim, pappan ortodox kristen medan deras gemensamma barn är katolik. En positiv följd av detta är att det är väldigt enkelt att tala om tro med människorna, det finns en allmän öppenhet. Utmaningen i sin tur är att lyfta fram exklusiviteten i kristen tro, att tala om att Jesus är vägen, sanningen och livet och att ingen kommer till Fadern utom genom honom. Responsen på ett sådant budskap kan vara att den man talar med utbrister: ”Men vi tolererar alla!”
Det är till en sådan kontext som LFF, en förhållandevis ung organisation när det gäller missionsarbete utomlands, har blivit ledda till sitt uppdrag. Paret Heikkilä lyfter fram att det på många sätt är förbundets yngre generation som har ivrat för Albanien, vilket inte minst de årligen återkommande ungdomsresorna är ett synligt bevis på. Den som är bekant med upprinnelsen till SLEF:s missionsarbete i Kenya anar kanske här ett slags släktskap. Det var nämligen SLEF:s ungdomar som på 1950-talet tog initiativ till det som år 1963 utvecklades till Kenyamissionen. Kanske är ungdomens idealistiska iver en nödvändighet när mänskligt sett svåra uppgifter ska inledas?
En lång process
Låt oss då återvända till 2015 och parets första besök i Albanien. Resan blev för Toni startskottet på en tid av andlig fördjupning. Som en följd av detta påbörjades studier i teologi vid sidan av ingenjörsstudierna, som vid det laget var på slutrakan. Ivern för teologin var stor:
– Även om de teologiska studierna gav betydligt färre studiepoäng jämfört med ingenjörsstudierna var engagemanget för teologin mycket större!
Efter några år i Vasa for flyttlasset till Åbo. Där kompletterade Emilia sina socionomstudier med diakoni-inriktningen, medan Toni så småningom påbörjade regelrätta teologiska studier vid det som numera heter Fakulteten för humaniora, psykologi och teologi vid Åbo Akademi. Tankarna kring ett kommande uppdrag i Albanien fanns ständigt närvarande, men var heller ingen självklarhet.
Åren 2017–2018 var Malena och Jimmy Svenfelt LFF:s utsända i Albanien. Heikkiläs framhåller att paret Svenfelt under tvåårsperioden hann uträtta väldigt mycket gott, bland annat byggde de upp en församlingsverksamhet. Efter 2018 hade LFF ändå ingen stadigvarande person på plats i landet, och det här förde Toni Heikkilä på tal under en samling med LFF-anknutna teologer i början av år 2020. Responsen blev att missionsledare Vesa Pöyhtäri kontrade med en fråga: Var Emilia och Toni Heikkilä intresserade av att resa ut?
Frågan innebar början på en lång process av bön och tankearbete, som på slutrakan blev väldigt intensiv. Toni förklarar:
– I början av år 2021 blev jag erbjuden en tjänst inom en annan organisation. Jag fick frågan på fredagen och fick betänketid över helgen. Samtidigt kunde vi inte släppa Albanien, så vi ringde Vesa Pöyhtäri och bad för saken.
Som läsaren förmodligen anar tackade Toni Heikkilä nej till tjänsteerbjudandet, och LFF:s styrelse ville gärna sända dem till Albanien. Där är vi alltså nu. Och om några månader, i februari 2023, är planen att de lämnar hemmet i Lepplax till förmån för en tillvaro i Durrës, en stad med omkring 175.000 invånare. Legenden säger för övrigt att aposteln Paulus vid ett tillfälle besökte den betydelsefulla hamnstaden.