En boning ytterst i havet

Sedan Rakel blev änka för nästan tio år sedan har hon uppfostrat de båda döttrarna på egen hand. Om Gud fortfarande brydde sig om henne borde han väl kunna hjälpa henne att hitta en vän? Fast han hade inte verkat så angelägen om det hittills.

I sommar bilar tjejerna genom USA och för första gången sedan bebisåren är det ingen som förväntar sig att Rakel ska finnas där. Hon njuter av den nya friheten, samtidigt som ensamheten breder ut sig.

När Rakel i praktiken blir hemlös över en natt på grund av en klantig vattenskada tvingas hon tillbringa semestern i en stuga på Västerö. Men det dröjer inte länge förrän hon trasslar till det igen och måste ta emot hjälp av en fotograf som verkar ha lättare för att prata med tilltufsade måsar än människor.

Utan att Rakel förstår hur det går till ägnar hon plötsligt dagarna åt att prata om livet med Sofia på bryggan, dra in angenäma dofter i Tebutiken och fota solnedgången. Tänk om resan mot ett nytt liv med mening och gemenskap kan börja på Västerö? Kanske finns det hopp för både sommaren och livet. Trots allt.

… gör jag mig en boning ytterst i havet, ska också där din hand leda mig och din högra hand hålla mig. Psaltaren 139