För levande och döda

”Söndagen den 29 juni 1986 var en alldeles speciell dag – inte bara i perspektivet av den händelse som skulle förändra vår familjs liv för alltid. Morgonen var en av de allra varmaste under hela sommaren. Naturen stod i full blom. Doften av syren kändes vida omkring. Inte ett moln syntes så långt ögat nådde. All problem låg på ljusårs avstånd.”

Så inleder Gösta Karf sin skildring av vad som hände när sonen Markus dog genom en tragiska olyckshändelse. Han skriver naket och ärligt om hur det känns att förlora ett barn, om sorg och skuld, hat och försoning, omgivningens reaktioner och slitningar i äktenskapet, men också om möjligheterna att bearbeta sorgen. Livet kan aldrig bli som det var före olyckan, men traumat kan förhindras att bli livshotande.

För levande och döda har ett angeläget ärende inte bara till dem som förlorat en närstående utan också till räddningstjänst, sjukvårdspersonal och myndigheter. Vad kan man göra i mötet med anhöriga? Och hur närmar man sig den sörjande som vän, granne, arbetskamrat?