Miraklet i S:ta Clara

En solig eftermiddag söder om ekvatorn tycker jag mig se ett mönster för kyrkans framgångsrika missionsperioder. Utifrån denna insikt, som jag tyckte gavs mig, sitter jag i december 1987 på ett flyg från Nairobi till Stockholm. I min ryggsäck har jag med ett manuskript med nio egenskaper om hur man utifrån missionshistoriens erfarenheter kan få domnande och döende församlingar att växa.

Jag får tjänst i S:ta Clara kyrka vid centralstationen och jag lär känna lite av resterna av församlingen – de kan räknas på händernas tio fingrar. Den 3 januari 1989 knäböjer jag vid altaret i sidokapellet, viskar för mig själv ”I Jesu namn”, vänder mig mot de församlade – och ser tre personer där.

Det var starten. Här, mitt i drogområdet, fanns mitt missionsområde. Här fanns det verkstadsgolv där jag kunde få pröva om mina nio lärdomar från missionshistorien kunde appliceras.

Här började resan. Här började arbetet. Här började miraklet.